Efterklangstid är den tid det tar för ljudet i ett rum att klinga av 60 dB efter att ljudkällan tystnat. Siffran går att räkna ut i förväg, med papper och penna, innan en enda absorbent är köpt. Och räkningen avslöjar det som nästan alla produktblad tiger om: ett och samma rum kan ha kort efterklang i diskanten och lång i basen samtidigt. I vår egen uträkning nedan, på ett vardagsrum på 4,0 gånger 5,0 gånger 2,5 meter, landar efterklangstiden på 0,40 sekunder vid 4 000 Hz och 2,18 sekunder vid 125 Hz. Samma rum, samma möbler, samma absorbenter.
Vad siffran faktiskt mäter
Den formella definitionen står i ISO 3382-2. Efterklangstiden är den tid som krävs för att den rumsmedelvärdesbildade ljudenergitätheten ska minska med 60 dB efter att källan slutat ljuda. Det är därför beteckningen ofta skrivs T60 eller RT60. Standarden finns hos ISO.
I praktiken mäter nästan ingen hela det förloppet. Sextio decibel rent avklingande ljud kräver att man först får upp en väldig nivå i rummet och att bakgrundsljudet ligger långt därunder, vilket sällan går i en lägenhet. Standarden tillåter därför att man utvärderar ett kortare stycke av avklingningskurvan och räknar upp resultatet. Utvärderas lutningen mellan 5 dB och 25 dB under startnivån kallas resultatet T20, mellan 5 dB och 35 dB kallas det T30, och båda skalas till vad 60 dB skulle ha tagit. Odeon beskriver utvärderingsintervallen och regressionen i sin genomgång av ISO 3382-parametrarna. När du ser ett mätvärde är det alltså oftast en extrapolering, inte en direkt avläsning.
Efterklangstid är ett rumsmått, inte ett väggmått. Den säger ingenting om hur mycket ljud som läcker in från grannen. Den skillnaden är den vanligaste förväxlingen inom akustik, och vi har en egen genomgång av skillnaden mellan absorption och ljudisolering för den som vill ha den utredd. Fler grundbegrepp, som NRC och första reflektionspunkten, finns samlade i vår introduktion till akustik.
Sabines formel, och var 0,161 kommer ifrån
Sambandet mellan rummets storlek och dess efterklang formulerades av Wallace Clement Sabine kring sekelskiftet 1900 och skrivs i SI-enheter:
T = 0,161 · V / A
Här är T efterklangstiden i sekunder, V rummets volym i kubikmeter och A den totala absorptionsarean i kvadratmeter, ofta kallad m² Sabine. Absorptionsarean räknas fram genom att varje yta multipliceras med sin absorptionsfaktor och summeras: A = Σ (S · α).
Konstanten är inte magisk, och den är inte enhetslös. Den kommer ur ljudets hastighet. I härledningen hos University of Illinois, Physics 406 faller den ut som 4 · ln(10⁶) delat med ljudhastigheten, alltså 55,26 delat med 343 meter per sekund, vilket ger 0,1611 sekunder per meter. Räknar man i fot blir samma konstant 0,049 i stället. Det är också förklaringen till att en formel hämtad ur en amerikansk lärobok kan ge ett helt annat svar: konstanten hör ihop med enhetssystemet, och byter man det ena utan det andra blir hela artikeln fel.
En sak till, och det är den viktigaste: absorptionsfaktorn α är frekvensberoende. En och samma gardin kan svälja nästan allt vid 4 000 Hz och nästan ingenting vid 125 Hz. Därför räknas efterklangstid alltid bandvis, normalt i oktavbanden 125, 250, 500, 1 000, 2 000 och 4 000 Hz. Ett rum har inte en efterklangstid. Det har sex.
Vår uträkning: ett vardagsrum på 20 kvadratmeter
För att visa hur det går till har vi räknat igenom ett konkret rum i tre steg, i stället för att bara beskriva metoden. Rummet är ett vardagsrum i en svensk lägenhet med betongstomme, 4,0 gånger 5,0 meter i plan och 2,5 meter i takhöjd. Volymen blir 4,0 · 5,0 · 2,5 = 50 kubikmeter. Golv och tak är 20 kvadratmeter vardera, och väggarna 2 · (4,0 + 5,0) · 2,5 = 45 kvadratmeter brutto. Från väggen dras 3,4 kvadratmeter fönster och 1,9 kvadratmeter dörr, vilket lämnar 39,7 kvadratmeter putsad betongvägg. Rummets totala omslutningsyta är 85 kvadratmeter.
Alla absorptionsfaktorer nedan är hämtade ur tabell 4.13a och 4.13b i Boverkets handbok Bullerskydd i bostäder och lokaler, sidorna 93 till 95. Boverket anger i sin tur källan för varje rad, bland andra EN 12354-6, Arbetsmiljöverket, Chalmers och DIN 18041. Vi har inte hittat på ett enda värde, och radnumren nedan är Boverkets egna, så att du kan slå upp dem.
Steg ett: det tomma rummet
| Yta | Boverkets rad | Area (m²) | α vid 125 Hz | α vid 500 Hz | A vid 500 Hz (m²) |
|---|---|---|---|---|---|
| Trägolv limmat på betong | 41 | 20,0 | 0,04 | 0,07 | 1,40 |
| Tak, putsad betong | 1 | 20,0 | 0,01 | 0,01 | 0,20 |
| Väggar, putsad betong | 1 | 39,7 | 0,01 | 0,01 | 0,40 |
| Fönster | 31 | 3,4 | 0,12 | 0,05 | 0,17 |
| Dörr, lätt | 33 | 1,9 | 0,25 | 0,15 | 0,28 |
| Summa A vid 500 Hz | 2,45 |
Insatt i Sabine: T = 0,161 · 50 / 2,45 = 3,29 sekunder vid 500 Hz. Vid 125 Hz blir absorptionsarean 2,28 kvadratmeter och efterklangstiden 3,53 sekunder. Det är inte ett räknefel utan en korrekt beskrivning av ett tomt rum med hårda ytor. Den som har stått i en nyss urflyttad lägenhet och hört sin egen röst studsa vet exakt hur 3,3 sekunder låter.
Steg två: möblera
Nu lägger vi in en mjuk golvmatta tjockare än 10 millimeter över 12 av de 20 kvadratmetrarna golv (rad 47), en vävd gardin tyngre än 0,4 kilo per kvadratmeter, veckad 1:3, över 6 kvadratmeter av fönsterväggen (rad 36), och fyra stoppade stolar (rad 51). Mattan och gardinen ersätter alltså den hårda yta de täcker, de läggs inte ovanpå den i räkningen.
Här är en ärlig lucka värd att nämna: Boverkets tabell har inget värde för en soffa. Vi har därför räknat sittmöblerna som fyra stoppade stolar i stället för att gissa fram en soffsiffra. En riktig soffa absorberar mer än så, vilket betyder att vårt resultat ligger något i överkant. Vi föredrar att svara för lite för lång efterklang framför att uppfinna ett tal.
Absorptionsarean stiger till 8,55 kvadratmeter vid 500 Hz, vilket ger T = 0,161 · 50 / 8,55 = 0,94 sekunder. Vid 125 Hz stiger den bara till 3,22, och efterklangstiden ligger kvar på 2,50 sekunder. Möbleringen har alltså kapat drygt 70 procent av efterklangen i mellanregistret och knappt 30 procent i basen.
Steg tre: sex kvadratmeter absorbent på väggen
Sist monteras 6 kvadratmeter pressad mineralfiberplatta, 16 millimeter tjock med 20 millimeters luftspalt bakom, på den fria väggen (rad 12). Så här ser hela rummet ut då:
| Yta eller föremål | Boverkets rad | Mängd | α vid 125 Hz | α vid 500 Hz | A vid 125 Hz (m²) | A vid 500 Hz (m²) |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Trägolv limmat på betong | 41 | 8,0 m² | 0,04 | 0,07 | 0,32 | 0,56 |
| Mjuk golvmatta över 10 mm | 47 | 12,0 m² | 0,04 | 0,15 | 0,48 | 1,80 |
| Tak, putsad betong | 1 | 20,0 m² | 0,01 | 0,01 | 0,20 | 0,20 |
| Väggar, putsad betong | 1 | 27,7 m² | 0,01 | 0,01 | 0,28 | 0,28 |
| Absorbent 16 mm, 20 mm luftspalt | 12 | 6,0 m² | 0,09 | 0,56 | 0,54 | 3,36 |
| Vävd gardin, veckad 1:3 | 36 | 6,0 m² | 0,10 | 0,70 | 0,60 | 4,20 |
| Fönster | 31 | 3,4 m² | 0,12 | 0,05 | 0,41 | 0,17 |
| Dörr, lätt | 33 | 1,9 m² | 0,25 | 0,15 | 0,47 | 0,28 |
| Stoppade stolar | 51 | 4 st | 0,10 | 0,25 | 0,40 | 1,00 |
| Summa absorptionsarea A | 3,70 | 11,85 |
Vid 500 Hz: T = 0,161 · 50 / 11,85 = 0,68 sekunder. Vid 125 Hz: T = 0,161 · 50 / 3,70 = 2,18 sekunder. Räknar man igenom alla sex oktavband för de tre stegen ser bilden ut så här:
| Efterklangstid (sekunder) | 125 Hz | 250 Hz | 500 Hz | 1 000 Hz | 2 000 Hz | 4 000 Hz |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Tomt rum | 3,53 | 3,93 | 3,29 | 2,96 | 3,04 | 2,37 |
| Möblerat | 2,50 | 1,42 | 0,94 | 0,67 | 0,56 | 0,49 |
| Möblerat plus 6 m² absorbent | 2,18 | 1,00 | 0,68 | 0,52 | 0,44 | 0,40 |
| Absorbentens vinst | 0,32 s (13 %) | 0,42 s (30 %) | 0,26 s (28 %) | 0,15 s (22 %) | 0,12 s (21 %) | 0,09 s (18 %) |
Vill du räkna om tabellen för ditt eget rum behöver du bara byta ut areorna. Formeln, konstanten och radnumren är desamma.
Basen sitter kvar, och tabellen visar varför
Läs kolumnen längst till vänster igen. Efter både möblering och absorbenter ligger 125 Hz kvar på 2,18 sekunder medan 4 000 Hz är nere på 0,40. Rummet är alltså fem gånger så efterklangande i basen som i diskanten, och det är precis den obalans som får ett dämpat rum att ändå låta dovt och grötigt när grannen spelar musik eller när en manlig röst talar i telefon.
Orsaken står i absorptionsfaktorerna. Den tunga vävda gardinen har α 0,10 vid 125 Hz och 1,00 vid 4 000 Hz. Den mjuka mattan går från 0,04 till 0,55. Absorbentplattan med sin luftspalt går från 0,09 till 0,70. Alla tre är i praktiken genomskinliga för bas. Det är därför absorbenten i vår uträkning bara gav 13 procent kortare efterklang vid 125 Hz men 30 procent vid 250 Hz: den gör minst nytta just där problemet är störst.
Fysiken bakom är att porösa absorbenter dämpar där luften rör sig, inte där trycket är högst, vilket kräver tjocklek eller avstånd till väggen för att nå ner i frekvens. Vi har gått igenom mekanismen i detalj i artikeln om varför en tunn panel dämpar tal men inte bas. Boverket är inne på samma sak i handbokens avsnitt 6.5: luftspalten bakom absorbenten underlättar luftströmningen genom produkten, och montering dikt an ger för de flesta produkter sämre ljudabsorption. Vill du komma åt riktig bas är vägen tjocka absorbenter eller basfällor i hörnen, inte fler tunna paneler på väggen. Var på väggarna de befintliga panelerna gör mest nytta har vi räknat på i guiden om hur många akustikpaneler du behöver.
Där Sabines formel slutar hålla
Formeln vilar på ett antagande: att ljudfältet är diffust, alltså att energitätheten är ungefär lika stor överallt i rummet. Det stämmer hyfsat i ett stort, hårt och glest möblerat rum. Det stämmer sämre ju mer absorption man tillför, och sämre ju mindre rummet är.
I en genomgång i Acta Acustica konstaterar Diogo Mateus och Andreia Pereira att de klassiska formlerna, Sabine, Eyring och Millington, bara gäller för rum med diffusa ljudfält, och att Sabines formel inte är giltig för utrymmen med hög ljudabsorption, enligt en av deras källor redan över absorptionsfaktorn 0,2. Artikeln är öppet tillgänglig via doi.org/10.1051/aacus/2023025.
Vårt eget rum passerar den gränsen i diskanten. Medelabsorptionsfaktorn αm, alltså A delat med de 85 kvadratmeter omslutningsyta, är 0,044 vid 125 Hz men 0,24 vid 4 000 Hz. Räknar vi om samma rum med Eyrings formel, T = 0,161 · V / (S · ln(1/(1-αm))), får vi 2,13 sekunder vid 125 Hz och 0,35 vid 4 000 Hz. Sabine ligger alltså 2 procent över Eyring i basen men 14 procent över i diskanten. Skillnaden är liten där absorptionen är låg och växer där den är hög, precis som teorin förutsäger.
Boverket lägger till en praktisk brasklapp i handbokens avsnitt 7.7: beräknade värden som bygger på helt diffusa ljudfält ger kortare efterklangstider än jämförande mätningar. Samma avsnitt påminner om att rum med lite inredning eller stora parallella ytor riskerar stående vågor och fladderekon, alltså det snabba flaxande ekot mellan två hårda väggar mitt emot varandra. Ett fladdereko syns inte i Sabines formel överhuvudtaget, men det hörs tydligt i rummet.
Slutsatsen är inte att räkningen är onödig. Den är ett projekteringsverktyg som talar om ifall planen är i närheten av rätt, innan pengarna är spenderade. Men den är inte en mätning, och den siffra den ger ska behandlas som en uppskattning med en marginal på tiotals procent, särskilt i ett litet och välmöblerat rum.
Mät själv med en handklapp, och vad metoden inte klarar
Det går att få en grov egen siffra utan mätutrustning. Ställ mobilen på ett bord mitt i rummet, starta en röstinspelning, vänta några sekunder på tystnad och slå ihop händerna hårt en gång. Överför filen till datorn och öppna den i ett gratis ljudredigeringsprogram, till exempel Audacity. Ställ in vågformens skala i decibel i stället för linjär amplitud, zooma in på klappen och läs av hur lång tid det tar för kurvan att falla en viss sträcka. Faller nivån 20 dB på 0,3 sekunder motsvarar det ungefär 0,9 sekunder för 60 dB.
Var ärlig mot metodens begränsningar, för de är flera. En handklapp innehåller mycket lite energi under några hundra hertz, så du mäter i praktiken tal- och diskantregistret och får ingenting veta om basen, som är den del vår uträkning pekade ut som problemet. Mobilmikrofonen har dessutom automatisk nivåreglering som kan komprimera just den avklingning du vill mäta, och den rullar av i botten. Rummets bakgrundsljud sätter golvet för hur långt ner kurvan går att följa. ISO 3382-2 kräver rundupptagande mätmikrofon, oktavfilter enligt IEC 61260 och flera mikrofonpositioner, och det är inte formalia utan just det som gör resultatet bandvis och jämförbart.
Vad metoden däremot duger utmärkt till är före och efter. Klappa på samma plats, med samma telefon och samma inställningar, före och efter att gardinen hängts upp eller absorbenterna monterats. Då är felkällorna desamma i båda mätningarna, och skillnaden du ser är verklig även om absolutvärdet inte är det.
Vad som är rimligt, och vad reglerna faktiskt kräver
För ett vanligt bostadsrum ger Boverket en referenspunkt: efterklangstiden kan vara omkring 0,5 sekunder i ett bostadsrum och flera sekunder i en kyrka. Vårt möblerade exempelrum med absorbenter landade på 0,68 sekunder vid 500 Hz och 0,52 vid 1 000 Hz, alltså i rätt storleksordning men inte riktigt nere på 0,5.
Det finns dessutom en siffra i själva författningen som är lätt att missförstå. I Boverkets föreskrifter (2024:10) om skydd mot buller i byggnader, som trädde i kraft den 1 juli 2025, definieras Tref som referensefterklangstid för möblerade rum, 0,5 sekunder. Men Tref är inte ett krav på rummets efterklang. Det är den efterklangstid som ljudisoleringsmått som DnT,w och L’nT,w normeras till, alltså en räknemässig referens. Att citera den som ett gränsvärde för hur länge det får eka i ditt vardagsrum vore fel.
Kravet på efterklangstid gäller lokaler, inte bostadsrum. Enligt 2 kap. 9 § i samma föreskrift ska utrymmen i lokaler utformas så att buller dämpas i den omfattning som den avsedda användningen kräver, och efterklangstid är en av fem ljudegenskaper som byggherren ska sätta preciserade krav för. Någon fast sekundsiffra står inte i föreskriften. De tabellerade värdena per rumstyp ligger i standarden SS 25268, som är en köpstandard från SIS och som vi därför inte återger här. För ditt eget vardagsrum finns inget krav alls. Där är siffran ett kompassvärde, inte en gräns.
Det är också poängen med att räkna. En timme med Boverkets tabell och en miniräknare talar om ifall den planerade mängden absorbent räcker, långt innan kvittot är taget. Och den talar om det obekväma: i ett normalt hem är diskanten billig att ta hand om, medan basen kostar tjocklek, djup och plats. Den som vet det i förväg köper rätt sak.